Svenskt lantbruk kan inte leva på kriser

Den 17 juni tog vi i nämnden för arbetsmarknad och attraktivitet del av en presentation om förstudien ”En samverkansmodell för ett mer robust och resilient livsmedelssystem”.

Det är en högaktuell och mycket viktig studie som ligger helt i linje med den rådande samhällsdebatten. Men för att bygga en verkligt robust livsmedelsförsörjning måste vi flytta fokus från enbart krisberedskap till vår faktiska vardag. Vi kan inte bara planera för kriser och naivt tro att maten ska finnas där när det väl gäller.

Våra svenska lantbrukare kan inte livnära sig på kriser. För att de ska kunna producera mat när gränserna stängs eller krisen slår till, måste de ha lönsamhet varje dag, året runt.

Här behöver det offentliga göra betydligt mer i sitt dagliga arbete. Ansvaret för den svenska livsmedelsberedskapen kan inte bekvämt skjutas över på den enskilda konsumenten. Det är stat, region och kommun som måste gå i bräschen och på allvar prioritera svenska och lokala livsmedel. Endast den offentliga sektorn har de samlade inköpsvolymer som krävs för att skapa en långsiktig ekonomisk trygghet för våra bönder.

Detta är dessutom i allra högsta grad ett rättviseperspektiv. Vi kan inte å ena sidan ställa stenhårda och lagstadgade krav på svenskt djurskydd och restriktiv användning av bekämpningsmedel, för att å andra sidan välja utländska livsmedel enbart för att de har ett lägre pris när det offentliga ska handla. Det är dubbelmoral som straffar våra egna producenter.

För att klara en framtida kris krävs det att vi har fungerande strukturer på plats redan i fredstid. Detta tar tid att bygga upp, och därför måste arbetet intensifieras nu. Det går att göra kreativa och medvetna upphandlingar som möjliggör för fler lokala producenter att leverera mat till våra skolor, sjukhus och äldreboenden.

Vi har under flera år drivit på för åtgärder som stärker den lokala livsmedelskedjan. För att gå från ord till handling krävs bland annat:

• Strategiska upphandlingar som aktivt möjliggör och prioriterar lokala och svenska inköp.
• Ökat ansvar från stat, region och kommun att agera som en stabil och trygg kund för det svenska lantbruket.
• Mer utbildning på våra naturbruksgymnasier, specifikt inriktad på förädling av livsmedel, för att stärka kompetensen och behålla förädlingsvärdet lokalt.

En krispärm säkerställer ingen mat på bordet. Det gör ett livskraftigt svenskt lantbruk – och det är det offentligas plikt att ge dem förutsättningarna att överleva i vardagen.

Olle Moln Teike (SD)
Ledamot i nämnden för arbetsmarknad och attraktivitet